Krönika: Kernel panic

I helgens krönika kommer jag gå igenom gamla minnen från när datorer inte var lika smidiga att jobba med som idag.

Ibland kommer man till vissa små insikter, som att lumpen och gamla datorer har vissa saker gemensamt, som till exempel att de så här i efterhand kändes ganska roliga. Man har glömt alla de nätterna man fick ligga ute i -10 med endast en sovsäck och vindskydd, och minns endast de där episoderna som faktiskt var roliga.

När man idag sitter och brottas med moderna operativsystem och moderna applikationer så kan det ibland kännas som det var bättre förr på den fronten också. Jag minns min första PC som jag skaffade runt -94, en pentium 60 med 4mb minne och kom laddad med OS/2 Warp. Då var det en riktigt vass maskin, idag, nja… Men man bör se dess hastighet på hur snabb den var på dåtidens applikationer men om jag funderar så inser jag att den var nog rätt pinsamt slö på de appliktionerna också.

250px-Yggdrasil-linux-summer-94I slutet av -94 fick jag min första Linuxdist, en live-cd med Yggdrasil. För att vara linux så var denna disten lättinstallerad, tog nog bara par dagar att installera så vi snackar inte fedora eller ubuntu direkt. När allt var installerat var det dags att plocka fram stora kompilatorn, det var dags att fixa till kärnan så man fick igång stöd för all hårdvara man hade. En kompilering tog ungefär 6
timmar och när man startade om datorn möttes man oftast av Kernel Panic och fick börja om. Något modulstöd fanns inte i linux 1.0 så allt man ville ha och behövde var tvunget att kompileras in. Nytt ljudkort? kompilera om kärnan. Nytt nätverkskort? Kompilera om kärnan. Kom det en ny version av kärnan så var det dags att köra om igen och hoppas att den sparade profilen gick nyttja till nästa version.

Till slut hade man ett fungerande OS och en irriterad flickvän.

Då var det dags för den biten man hade dragit sig för att fixa, få igång X Windows. Jag har aldrig mött någon som drabbats av det, men alla varnade för det, sätt fel frekvenser i din konfig för skärmen och du kommer bränna monitorn. Man satt och slog i manualer för monitorn för att se vilka som kunde fungera och testade. Efter nån veckas tid lyckades man starta X. I en upplösning runt 320×200 och -1 färg.

Efter ytterligare nån vecka så kom man upp i användbar upplösning och kunde njuta av det vackra OpenWindows (som då fick både OS/2 och windows 3.11 att se patetiska ut). Det var nog här man började vänta Enlightment 0.17 dessutom.

openwindows

Men helt plötsligt hade man iaf ett grafiskt OS, med multitasking som fungerade. Det var en viss känsla att kunna spela Doom i ett litet fönster och samtidigt kunna ha andra program öppna. Att komma hit tog väl bara en månad.

Så, om du tycker jag är feg som numera föredrar köra ubuntu eller fedora, för de fixar så mycket med automatik så betänkt då, jag var med på den tiden man var tvungen att fixa den själv. Jag är idag mycket nöjd med att slippa det. Jag slipper kompilera om kärnan för jag flyttar muspekaren.

Hur är det själv? Saknar du den gamla goda tiden med config.sys, himem och alla andra saker du behövde pilla med för att kunna starta ett spel? Eller har vi faktiskt kommit framåt?

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Vill du vara med i diskussionen?
Tveka inte att vara med!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


3 + 3 =


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.